Han kan ju icke med hustru och barn krypa under jorden

Resandefolket har funnits i Sverige i över 500 år. Vad de kallat sig under 1500-, 1600- och 1700-talen har vi bara fragmentarisk kunskap om. Nästan allt vi vet om dem från den tiden har formulerats av myndigheter och andra representanter för majoritetssamhället och i de texterna var det deras benämningar som gällde. Tattare och zigenare var de två vanligaste. Under 1700-talet försörjde de sig som häktmakare, soldater, glasförare och hästbytare. Det var en tid då männen på ett självklart vis tog störst plats och det är också de som syns mest i källorna. Per Jönsson Hellbom och Abraham Rolin är två personer vi får följa mot en fond av den allmänna historien och de förändringar som samhället genomgick under perioden. Deras hustrur, mödrar och döttrar fanns dock alltid med och bidrog till familjeförsörjningen genom bland annat spådom och signeri. Boken bygger i stor utsträckning på arkivmaterial, men vi får också en inblick i tidens speciallagstiftning om tattare och zigenare. Ofta var det enskilda händelser som låg bakom tillkomsten av de olika förordningarna och det var sällan självklart hur de skulle tillämpas. Under första halvan av 1700-talet bedrevs en aktiv deportationspolitik, men hur avgjorde man egentligen om någon var tattare. Vidare får vi en glimt av livet på Varbergs fästning där Per och Abraham höll till under ett par år på 1740-talet. Vi får också följa med Per under Karl XII:s sista anfallskrig mot Norge och träffa Abraham och hans söner i rättssalen efter ett urspårat hästbyte. Och mycket annat.